Lyde och jakten efter dimensionernas nyckel del.5-6-7

Här kommer tre dagars värd berättelse....

De började gå mot rebell lägret. På vägen berättade de saker om varandra och Kalina berättade lite mer om Telear. Som att i Telear fanns det inget som längenheter eller maskiner. Men att det fanns magiska saker och sådant som man bara läste om i böcker. Hon berättade även att hennes värld var som en spegling av Lydes värld. Att alla människor som fanns Lydes värld fanns i hennes också. Att de var samma personer, men hade inte samma liv. De kunde ha helt annorlunda personlighet, annat kön och inte vara i samma ålder.
Efter att ha gått, skrattat och pratat i en timme så var de framme vid lägret. Kalina och Lyde hade redan hunnit bli goda vänner.
Nu när det var ljust ute så märkte Lyde att Kalina var ganska söt.
Hon hade kort svart hår och bruna ögon. Hon hade en vit kort klänning, en liten kniv och en svart slängkappa. Hon var i hans ålder, ungefär 17, kanske ett år yngre.
Längst framför lägret stod en medelåldrig man och väntade. Det var Kalinas pappa rebelledaren Arron.
”Var hälsad du utvalde. Vi har väntat på att du skulle komma”, ropade Arron och omfamnade Lyde. ”Kom så ska vi ta er till Drarekarna så ni kan börja på er resa”
De gick genom lägret. Där satt människor vid brasor och lagade mat. Några stod vid stora tält och pratade medan deras barn sprang runt och runt.
Alla hälsade på deras ledare Arron och Kalina och skakade hand med Lyde.
Vid slutet av lägret stod två stora vackra drakar fastbundna. Lyde stod en lång stund och bara tittade på drakarna.
”Fina va? Den till höger är min och den till vänster är din. Allt är färdigt packat så vi flyger iväg till Dragon om en timme efter maten”, viskade Kalina.
De satt alla framför elden och åt. De pratade, skrattade och några sjöng visor om landet Telear. Efter de hade ätit tog Kalina farväl av sin familj och sedan flög de iväg på deras drakar.
Lyde kunde se hela Telear under sig. Stora sjöar och gröna plättar. Kalina pekade på en liten by lite längre bort.
”Det är min by, Brimmer. Och där borta är drottningens slott”, ropade hon och pekade på ett stort slott till höger.
De flög över några andra byar och städer. Alla hade de konstiga namn som: Midstofft, Hana och Alvoria (konstiga för Lyde iallafall). Det hade redan hunnit bli mörkt när de landade och slog läger vid en liten sjö. De tände upp en brasan. Satt sig ner och pratade med varandra. Men Lyde lyssnade inte riktigt. Han bara stirrade in i Kalinas vackra ögon och tänka på hur söt hon var.
”Titta en fallande stjärna.. Och en till… och en till!!”, sade Kalina och pekade på himmeln.
Stjärnskott efter stjärnskott regnade ner för himlen. De låg och kollade på stjärnfallen i flera minuter och innan Lyde hann somna så önskade han tyst för sig själv:
”Jag önskar att jag alltid får vara med Kalina…”

De vaknade tidigt nästa morgon för att kunna komma fram snabbare till Dragon. Drakarna flög snabbt fram och nu började de närma sig en stor öken. De susade fram och vinden fläktade skönt. Det blåste i håret. Lyde såg en ruin lite längre fram. Först trodde han att det var en hägring, för han hade hört att man kunde göra det i öknen. Men han såg snart att det var på riktigt.
”Den ruinen där borta är Dragon. Den urtida drakstaden.”, ropade Kalina.
De landade med drakarna en liten bit från ruinerna. De band fast dem vid en stor sten och gick sen mot ruinstaden. Stora stenar och ruiner av gamla hus och palats fanns överallt. En stor staty av en drake stod och vaktade ingången till staden.
Lite längre bort mitt i staden stod en stor byggnad som inte hade förfallit än. De började gå mot den. När de stod precis framför den stora byggnaden, såg de en dörr och en trappa som gick ner. På väggen stod de en text på ett främmande språk som Lyde aldrig hade sett.
”Dörren till världens början och till världens slut. Vägen till vägarnas väg. Nycklarnas nyckel och till Portarnas port.”, läste Kalina. ”Det här måste vara rätt. Kom så går vi ner”
De sprang ner för den långa trappan. Det kändes som det hade gått en evighet när de kom fram till en stor dörr. Kalina och Lyde tryckte sakta upp den tunga dörren. Dörren öppnades upp till en stor sal. De gick sakta in och kollade runt. Den var stor och det fanns massor med statyer av drakar av guld. Rummet var upplyst av en stor guld takkrona. Det fanns blommor och växter överallt. Lyde gick lite längre in i salen. Och där längst bort i salen. Där stod den stora spegel med de guldiga drakarna.

”VA?! Det är ju spegeln som var i affären. Vad gör den här?”, skrek Lyde högt ut av fasa.
”Så ni bestämde er för att komma va?”, hördes en kvinnlig röst från skuggorna. ”Den spegeln är dimensioneras port”
Drottningen Edyl klev ut från skuggorna och log.
Lyde kunde inte tro hans ögon. Det var flickan från spegeln.
”Du ser precis ut som jag!”, skrek han.
”Såklart. Jag är du och du är jag. Vi är en och samma person”, sade Edyl lugnt.
Han kollade på henne med fasa i ögonen. Kalina drog fram sin kniv och riktade den mot Edyl. Hon gick sakta fram mot henne.
”Var är nyckeln din orm”, frågade hon argt.
”Den är här i salen. Väldigt nära faktiskt. Jag tror att du måste gissat vem nyckeln är vid det här laget Lyde”, sade hon och kollade på Lyde.
”Säg!”, röt Kalina.
”Det finns ingen riktig nyckel. Det är Lyde som är nyckeln. Vad ska du göra nu flicka. Ska du döda honom eller? Förstår du inte att det du tänker göra är fel?”, frågade Edyl.
”Du ljuger det är inte sant….”, sade hon med tårarna rinnande ner för kinderna.
”Kalina..”, sade Lyde till henne och la handen på hennes axel.
”Det är så sant som att jag står här”, sade Edyl.
”Lyde, jag är ledsen. Men jag..”. Hon höjde kniven och riktade den mot Lyde. Hon skulle precis stöta den i hjärtat på honom när salen ekade av magiska ord.
”Shi, plagam mortiferam infligere”. En blixt sköt igenom Kalinas kropp.
Lyde fångade Kalina och höll om henne.
”Jag…jag… jag gjorde det för…”, fick hon fram innan hon tog sitt sista andetag.
”NEJ! Kalina.”, skrek han ut av sorg. Han grät högt medan han försökte väcka henne till liv. Förgäves.

fortsättning imorgon...