Prinsessor och arabiska krigare

Färglade dessa bilder^^ inte jag som skissade dem från början

Lyde och jakten efter dimensionernas nyckel del.8 sista delen

Del 8 den sista delen av min tråkiga saga. Tack för ni läst, tror jag. Hehe...

”Det är försent min pojke. Hon är redan borta från denna värld. Stackars barn hon trodde att hon visste något. Det finns inget gott eller ont”, sade Edyl sorgset.
”Varför dödade du henne? Hon ville bara rädda sin värld!”, skrek Lyde till Edyl.
”Hon skulle dödat dig annars. Om hon hade gjort det så skulle det ändå inte finnas någon värld att rädda. Om jag inte stänger porten så dör vi alla. När porten är öppen så frodas vår värld. Men om den ena världen får för mycket av något så rubbas balansen mellan dimensionerna. Och då kommer båda dimensionerna att gå under. Du måste skynda dig, din värld börjar redan brytas ner. Hoppa in i spegeln nu! ”, befallde Edyl Lyde.
Han tryckte Kalinas kropp mot hans bröst och grät av förtvivlan. Han ville inte släppa taget men han bestämde sig för att göra det ändå. Han la Kalina sakta ner och började springa mot spegeln. Han kollad bak mot Kalina och sen på Edyl innan han hoppade in i spegeln.

”...akna upp… Hey vakna upp”
Lyde for upp. Han kollade runt efter Kalinas kropp och hans andra jag Edyl. Han märkte att han var i ett litet rum och inte längre i draksalen. Han kände något vasst under hans hand. Det var glas. Det låg glas över hela golvet och en krossad spegel. Han började gråta igen. Men slutade genast när han märkte att någon stod bakom honom.
”Du behöver inte gråta för att en spegel gick i sönder”, sade personen bakom honom.
”Nej du förstår int….”. Mer hann han inte säga. Han tittat på personen bakom honom. Istället för tårar av sorg kom nu tårar av glädje. Det var Kalina.
”Kalina!”, ropade han av glädje och kramade om henne.
”Ursäkta mig känner jag dig?”, frågade Kalina lite besvärat.
”Nä juste ja. Det finns en Kalina i varje dimension. Det här måste vara hennes andra jag”, tänkte han för sig själv.
”Öh, nej det gör du inte. Förlåt mig om jag skrämde dig. Trevligt att träffas. Jag är Lyde”.



Av, Amanda Svensson Alavi


I can translate it to english if you want to, bye bye!

Lyde och jakten efter dimensionernas nyckel del.5-6-7

Här kommer tre dagars värd berättelse....

De började gå mot rebell lägret. På vägen berättade de saker om varandra och Kalina berättade lite mer om Telear. Som att i Telear fanns det inget som längenheter eller maskiner. Men att det fanns magiska saker och sådant som man bara läste om i böcker. Hon berättade även att hennes värld var som en spegling av Lydes värld. Att alla människor som fanns Lydes värld fanns i hennes också. Att de var samma personer, men hade inte samma liv. De kunde ha helt annorlunda personlighet, annat kön och inte vara i samma ålder.
Efter att ha gått, skrattat och pratat i en timme så var de framme vid lägret. Kalina och Lyde hade redan hunnit bli goda vänner.
Nu när det var ljust ute så märkte Lyde att Kalina var ganska söt.
Hon hade kort svart hår och bruna ögon. Hon hade en vit kort klänning, en liten kniv och en svart slängkappa. Hon var i hans ålder, ungefär 17, kanske ett år yngre.
Längst framför lägret stod en medelåldrig man och väntade. Det var Kalinas pappa rebelledaren Arron.
”Var hälsad du utvalde. Vi har väntat på att du skulle komma”, ropade Arron och omfamnade Lyde. ”Kom så ska vi ta er till Drarekarna så ni kan börja på er resa”
De gick genom lägret. Där satt människor vid brasor och lagade mat. Några stod vid stora tält och pratade medan deras barn sprang runt och runt.
Alla hälsade på deras ledare Arron och Kalina och skakade hand med Lyde.
Vid slutet av lägret stod två stora vackra drakar fastbundna. Lyde stod en lång stund och bara tittade på drakarna.
”Fina va? Den till höger är min och den till vänster är din. Allt är färdigt packat så vi flyger iväg till Dragon om en timme efter maten”, viskade Kalina.
De satt alla framför elden och åt. De pratade, skrattade och några sjöng visor om landet Telear. Efter de hade ätit tog Kalina farväl av sin familj och sedan flög de iväg på deras drakar.
Lyde kunde se hela Telear under sig. Stora sjöar och gröna plättar. Kalina pekade på en liten by lite längre bort.
”Det är min by, Brimmer. Och där borta är drottningens slott”, ropade hon och pekade på ett stort slott till höger.
De flög över några andra byar och städer. Alla hade de konstiga namn som: Midstofft, Hana och Alvoria (konstiga för Lyde iallafall). Det hade redan hunnit bli mörkt när de landade och slog läger vid en liten sjö. De tände upp en brasan. Satt sig ner och pratade med varandra. Men Lyde lyssnade inte riktigt. Han bara stirrade in i Kalinas vackra ögon och tänka på hur söt hon var.
”Titta en fallande stjärna.. Och en till… och en till!!”, sade Kalina och pekade på himmeln.
Stjärnskott efter stjärnskott regnade ner för himlen. De låg och kollade på stjärnfallen i flera minuter och innan Lyde hann somna så önskade han tyst för sig själv:
”Jag önskar att jag alltid får vara med Kalina…”

De vaknade tidigt nästa morgon för att kunna komma fram snabbare till Dragon. Drakarna flög snabbt fram och nu började de närma sig en stor öken. De susade fram och vinden fläktade skönt. Det blåste i håret. Lyde såg en ruin lite längre fram. Först trodde han att det var en hägring, för han hade hört att man kunde göra det i öknen. Men han såg snart att det var på riktigt.
”Den ruinen där borta är Dragon. Den urtida drakstaden.”, ropade Kalina.
De landade med drakarna en liten bit från ruinerna. De band fast dem vid en stor sten och gick sen mot ruinstaden. Stora stenar och ruiner av gamla hus och palats fanns överallt. En stor staty av en drake stod och vaktade ingången till staden.
Lite längre bort mitt i staden stod en stor byggnad som inte hade förfallit än. De började gå mot den. När de stod precis framför den stora byggnaden, såg de en dörr och en trappa som gick ner. På väggen stod de en text på ett främmande språk som Lyde aldrig hade sett.
”Dörren till världens början och till världens slut. Vägen till vägarnas väg. Nycklarnas nyckel och till Portarnas port.”, läste Kalina. ”Det här måste vara rätt. Kom så går vi ner”
De sprang ner för den långa trappan. Det kändes som det hade gått en evighet när de kom fram till en stor dörr. Kalina och Lyde tryckte sakta upp den tunga dörren. Dörren öppnades upp till en stor sal. De gick sakta in och kollade runt. Den var stor och det fanns massor med statyer av drakar av guld. Rummet var upplyst av en stor guld takkrona. Det fanns blommor och växter överallt. Lyde gick lite längre in i salen. Och där längst bort i salen. Där stod den stora spegel med de guldiga drakarna.

”VA?! Det är ju spegeln som var i affären. Vad gör den här?”, skrek Lyde högt ut av fasa.
”Så ni bestämde er för att komma va?”, hördes en kvinnlig röst från skuggorna. ”Den spegeln är dimensioneras port”
Drottningen Edyl klev ut från skuggorna och log.
Lyde kunde inte tro hans ögon. Det var flickan från spegeln.
”Du ser precis ut som jag!”, skrek han.
”Såklart. Jag är du och du är jag. Vi är en och samma person”, sade Edyl lugnt.
Han kollade på henne med fasa i ögonen. Kalina drog fram sin kniv och riktade den mot Edyl. Hon gick sakta fram mot henne.
”Var är nyckeln din orm”, frågade hon argt.
”Den är här i salen. Väldigt nära faktiskt. Jag tror att du måste gissat vem nyckeln är vid det här laget Lyde”, sade hon och kollade på Lyde.
”Säg!”, röt Kalina.
”Det finns ingen riktig nyckel. Det är Lyde som är nyckeln. Vad ska du göra nu flicka. Ska du döda honom eller? Förstår du inte att det du tänker göra är fel?”, frågade Edyl.
”Du ljuger det är inte sant….”, sade hon med tårarna rinnande ner för kinderna.
”Kalina..”, sade Lyde till henne och la handen på hennes axel.
”Det är så sant som att jag står här”, sade Edyl.
”Lyde, jag är ledsen. Men jag..”. Hon höjde kniven och riktade den mot Lyde. Hon skulle precis stöta den i hjärtat på honom när salen ekade av magiska ord.
”Shi, plagam mortiferam infligere”. En blixt sköt igenom Kalinas kropp.
Lyde fångade Kalina och höll om henne.
”Jag…jag… jag gjorde det för…”, fick hon fram innan hon tog sitt sista andetag.
”NEJ! Kalina.”, skrek han ut av sorg. Han grät högt medan han försökte väcka henne till liv. Förgäves.

fortsättning imorgon...

Bilder

Arron.

Kalina.

Banner.

Kolla in the making of... av de här bilderna här;
http://Etna.bilddagboken.se/p/dayview.html?directlink=1&t=1227135601&id=297366845

Konsert i matsalen

Europaportens musiklinje var på vår skola och hade en konsert. Det var skit bra och roligt. Filmade in en låt. Skit dålig kvalitet jag vet. Skyll allt på min mobil.

Lyde och jakten efter dimensionernas nyckel del.4

En liten svarthårig flicka tittade fram och smög sig fram till honom. Hon tog fram en kniv. Lyde blev vättskrämd och skulle precis skrika när flickan la en hand över hans mun.
”Shh, jag ska inte skada dig. Jag lovar”, viskade hon medan hon förde kniven mot Lydes handleder. Hon skar av repet och tog bort handen från hans mun.
Lyde kollade på den svarthårige flickan och skulle precis fråga vem hon var. När hon drog honom med sig.
”Kom vi måste skynda oss”, sa hon tyst medan hon sprang.
Ju längre bort de kom, ju fortare började de springa. Efter att de hade sprungit så långt att man inte längre kunde se ljuset från brasan, stannade de för att vila.
Flickan lade sig ner i gräset och Lyde satte sig bredvid.
”Vem är du och vart är jag?” frågade Lyde.
Flickan reste sig upp igen.
”Mitt namn är Kalina dotter av rebelledaren Arron. Du är i landet Telear. Trevligt att träffas”, sade Kalina och skakade hand med Lyde.
”T-t-telear? Har aldrig hört talas om det förut. Jag är Lyde förresten”, sade han.
”Såklart du aldrig har Lyde. Du är ju i en annan dimension. En annan värld än din. Samma men ändå inte.”, skrattade Kalina.
Lyde kollade på Kalina med stora ögon. Han kunde inte tro på vad han hade precis fått höra.
”Det kan inte vara sant.. Men vem var dem två männen?”.
”Det är drottning Edyls hejdukar. De hade fångat dig för att ta dig till henne. Hemska kvinna”, sa Kalina argt.
”Men vad vill hon med mig?”, frågade Lyde.
”Men dah! Du är ju den utvalde. Hon vill ju använda dig för att ta kontroll över dimensionerna”.
”Vadå utvalde!? Jag förstår inte!!”, ropade han argt och reste sig upp.
”Drottningen vill få tag i nyckeln till dimensionernas port. Så hon kan stänga den och använda den så som hon vill. Men om hon gör det så kommer vår värld bli en hemsk plats. Därför rebellerar vi. Och där kommer du in i bilden. Profetian säger att en rödhårig pojke från en annan dimensionen ska komma hit och hitta nyckeln. Den pojken är du! Den utvalde. Jag har blivit utvald att hjälpa dig att komma till staden Dragon. Där nyckeln ska finnas och sedan förstöra den. Nu gäller det bara att vi hittar nyckeln innan Edyl gör det. Ingen tid att förlora. Kom så börjar vi på vår resa. Min pappa och de andra rebellerna är lite längre bort med två Drarekar”, berättade Kalina.
”Drarekar? Vad är det?”
”Hm.. Jag tror det kallas för drakar i din värld”, sade hon.
”Drakar! Finns dem?”, frågade Lyde.
”Ja såklart. Vad trodde du?”, frågade Kalina och kollade på honom som han vore konstig.
Lyde stirrade på henne med öppen mun och hon bara skrattade.

fortsättning imorgon..

Lyde

Tyckte att det såg ut som Lyde. Så jag började med den bilden http://www.kumochan.org/sweindex.html och gjorde om den lite.

Den blev då så här. Det är Lyde.

Jag gjorde sedan Edyl.

Satte ihop dem, satte lite text och voila. DONE!

Lyde och jakten efter dimensionernas nyckel del.3

Lyde öppnade sakta ögonen och såg att han nu stod på en stor äng. Det var varmt och solen sken. Det växte blommor och andra saker som man inte kunde föreställa sig. Vackrare plats hade han aldrig sätt.
”Ah, vart är jag? Var är all snö? Det är ju vinter”, tänkte Lyde.
En kraftig vind blåste plötsligt över ängen och svepte med pollen och blad från blommorna. Blombladen såg ut som de dansade i luften.
Det var magiskt vackert.
Det var magiskt sövande. För nu hade Lyde lagt sig ner i gräset och somnat.
När han vaknade igen så var det mörkt. Han kände plötsligt en svidande smärta i handlederna. Han skulle kolla varför det gjorde ont. När han märkte att hans händer var fastbundna med rep. Han försökte komma loss. När han hörde ljudet av en sprakande brasa och två män prata.
Lyde satt blixtstilla och lyssnade noga.
”Hey Vord är du säkert på att det är rätt pojke?”, sade den yngre mannen.
”Såklart din dumbom!”, röt den äldre som hette Vord och slog till den andre.
”Vi hittade honom på Neru ängen precis som drottning Edyl sa att vi skulle göra. Han ser precis ut som drottningen. Rött hår och blåa ögon. Enda skillnaden är att han är yngre och är en pojke. Man hittar inte många pojkar som har rött hår här i Telear. Speciellt inte en som ligger på Neru ängen”, sade han.
”Ja, du har antagligen rätt”, sade den yngre mannen. ”Men jag är ingen dumbom och du behövde inte slå mig så hårt”, mumlade han för sig själv.
”Såklart jag har rätt. Jag har alltid rätt. Det är därför jag är General och du Drinn är bara korpral”, skrattade Vord fram. ”Men jag förstår inte hur den pojkvaskern kan vara han. Att han är nyckeln kan inte vara möjligt. Förstår inte vad drottningen tänker. Må gudarna va med oss”, suckade Vord.
”Du Vord är det sant att drottningen är…..”
Mer hann inte Lyde höra. För han hade störts av ett ljud som kom från busken bakom honom.


fortsättning imorgon...

Lyde och jakten efter dimensionernas nyckel del.2

Senare samma dag när Lyde var på väg hem från skolan. Stannade han utanför en antikaffär för att kolla på ett guldur som låg i skyltfönstret. Han kände på dörrhandtaget till affären och öppnade. En liten klocka plingade till ovanför dörren när han klev in.
Det var en liten, dammig och mörk affär. Han kollade runt och såg massor med gamla bord, stolar, byrålådor och porslin saker. Det var tyst. Det enda som hördes var tick-tack’andet från klockorna på väggen. Han märkte att han var ensam.
”Ursäkta mig”, halvt ropade Lyde.
Han väntade en stund men ingen svarade. Lyde började gå runt i antikaffären och kolla på saker. Han såg en stor takkrona av kristall. Bredvid på ett bord stod en porslin katt. Som bar kläder, en hatt och en käpp. Han vred på huvudet och såg en dörr. Dörren stod på glänt och han såg ljus sippra ut från rummet.
”Hallå, är någon där?”, sa han tyst och tittade in i rummet.
Och där! Där mitt i rummet fanns spegeln. Spegeln med dem guldiga drakarna. Han stod en lång stund och bara stirrade med öppen mun. Men han stängde snabbt munnen igen när han hörde golvet knarra bakom sig. Han blev så skrämd att han sprang in i rummet utan att tänka sig för.
Han såg sig själv i spegeln. Plötsligt började hans spegelbild rasa samman och allt annat som krossat glas. Snart var det lilla rummet borta och allt omkring han. Innan det mörknade för Lydes ögon så såg han en flickas gestalt.

fortsättning imorgon...

Lyde och jakten efter dimensionernas nyckel del.1

Flickan i spegeln, spegelbilden, hans spegelbild? Eller var han speglingen av henne?
Han visste inte vad som var vad. Det var inte han men på ett sätt var det han ändå.
Men en sak var säker, vem flickan än var så var hon där mitt framför honom.
Han stod framför en stor blank spegel med guldiga drakar på ramen. Han var som förstenad av skräck. En kall kåre ilade i ryggraden när han såg flickan blinka åt honom. När hon såg hans skrämda uttryck så hånlog hon och började skratta på sådant hemskt sätt, som skulle få småbarn att börja gråta.
Lyde vaknade skrikandes. Detta var den fjärde gången den här veckan som han hade haft den drömmen. Drömmen om den stora spegeln med dem guldiga drakarna. Han kollade vilt omkring sig efter spegeln, men märkte att han låg i sin säng på sitt rum. Han suckade djupt.
”Ah, det var bara en dröm”, mumlade Lyde.
Han kollade på den vita klockan på väggen. Den var bara tre på morgonen. Han gäspade och somnade om igen.

fortsättning imorgon...